med facit i handen

Det är alltid konstigt att sitta med facit i handen och minnas hur man tänkte och kände för ett halvår sedan. Lätt att bli sorgsen, nostalgisk och frustrerad. Lätt att bara önska sig tillbaka till då. Till sensommargryning på en pakethållare med en ny människa i livet att hålla sig fast i.

Och nu sitter jag här och känner mig stilla men samtidigt exploderad. Det är det som händer just nu.

digitala infödingar

Tillbaka från vinterdvalan. Orden och bokstäverna gick i idé under den extremt kalla vintern. Nu börjar det tina i mig, orden börjar snurra runt i mina vener och falla på plats igen…

Var på fackföreningspressens dag förra veckan. Där pratades det om digitala infödingar, den generation som inte minns tiden utan internet. Jag är inte en digital inföding. (även om jag ser ut att vara så ung.) Jag minns tiden utan internet och mobiltelefoner och jag tror att jag fortfarande håller en slags distans till alla avancerade grejer man kan göra på nätet.

Jag tycker att det är för omständigt att ladda upp bilder till varje blogginlägg, det tar för stor tid av mitt ”riktiga” liv och jag kan inte hålla reda på sladdar och sånt som behövs för att göra det. Jag tror att jag tappar bort sladdarna för att jag inte ens ska behöva fundera på ifall jag ska lägga upp lite bilder.

Jag har inte gjort alla smarta inställningar som går ppå Facebook, även om jag kan förklara det mest grundläggande för en kollega som trodde att google gick att jämföra med facebook.

Sofia Mirjamsdotter tyckte att alla journalister som inte har facebook begår tjänstefel. Kan till viss del hålla med. Men jag tror att det behövs människor som tillbringar en större del av sin tid ute i en fysisk verklighet. Det finns trots allt människor som inte är med i facebook, twitter och som inte följer bloggar och läser nyheterna på nätet. De är också viktiga att skriva om. De gör sig ju inte hörda via bloggar eller statusuppdateringar. Det krävs mer jobb för att hitta dem.

Jag älskar facebook för att jag kan prata med folk enkelt och se vad de håller på med och för att jag kan bli inbjuden till fester, demonstrationer  och diverse arrangemang utan att behöva anstränga mig för att hålla mig uppdaterad. Men ändå. Jag tror inte att alla behöver finnas på facebook. Jag tror att det finns jättebra journalister som inte håller till på facebook också. De kanske är ute på gatorna. De kanske träffar folk.

Bland det värsta som journalister kan tänka sig har jag hört är enkäter, att gå ut och fråga ett flertal personer vad de tycker i en viss fråga. Visst, folk tackar nej, vill inte vara med på bild för att de känner sig fula. Men man träffar mycket olika människor och får en uppfattning om vad de tycker och tänker i olika frågor. I ett mer personligt möte än vad man får till på facebook.

Det var inte meningen att vara reaktionär. Jag ville kanske bara berättiga min känsla av digitalt utanförskap.

slussens busstation I.

Det verkar som att min blogg hämtar sitt bränsle ur incidenter från slussens busstation. Min morgon började såhär:

414 blinkar i rött på avgångstavlan. Bussen är redo att avgå. Jag kryssar mig fram genom trängseln, förbi brödförsäljarens stånd, över gatan och fram till bussen. När jag är några meter ifrån dörren vinkar en man i gul jacka till busschauffören att han kan åka. Busschauffören stänger dörren, min tidning kläms i den samtidigt som guljackegubben puttar bortmig från dörren.

Men vad fan, tänker jag. Och sen säger jag det. Jag förstår inte vad det kostar honom att låta mig komma på bussen och göra min morgon. Jag skulle vara tacksam, jag skulle inte ta det för givet, jag lovar. Jag brukar alltid säga tack och göra saker så att jag stör flödet så lite som möjligt. När det gäller bussar, att gå över gatan och så. Men nej.

-Du får komma i tid, säger han och vänder ryggen åt mig.

– Alla kan ha en dålig morgon, svarar jag innan jag går i väg för att hitta en annan buss.

Jag inser att det bästa är att ta 413 som går från samma hållplats. Guljackegubben står och gör sitt jobb. Jag faktiskt inte vad han gör. Kollar att alla står i kö? Väljer vilka som får komma på? Han tar sitt jobb på största allvar i alla fall.

När jag kommer fram till honom frågar jag honom om han inte tycker om att hjälpa andra människor. Göra andra glada. Då ropar han in till busschauffören:

-Den här tjejen tycker att hela bussen ska vänta på henne!

Ja, det tyckte jag. Jag tyckte att den kunde ha väntat de fem sekunder som det hade tagit för mig att komma upp på bussen och visa mitt kort. Och jag hade tyckt att det hade varit okej att vänta fem sekunder på någon annan som kom springandes, som uppenbarligen behövde komma med bussen för att komma till jobbet eller skolan. Bussarna går en gång var tjugonde minut, inte var tredje, som tunnelbanan.

Jag tyckte bara att det hade passat med lite medmänsklighet. Idag kunde han ha gett mig det, imorgon är det kanske min tur att ge det till någon.

Men inte till honom. Det handlar om ömsesidighet.

om att rätta in sig i ledet.

Det är höst nu. Det biter i mina kinder och mina ögon tåras av den krispiga höstluften. Men det som gör mer ont är att människor har börjat få hösthumör.

Jag står i busskuren nere under Södermalmstorg och väntar på 442:an. Har finstämd musik i hörlurarna och tillräckligt varma kläder och känner mig glad. Klockan är tolv på dagen och det är så lite människor som det nånsin kan vara på Slussens busstation.

Bussen stannar strax innan busskuren. En kö på sex personer har bildats och rör sig i sakta mak framåt och in genom dörren. Jag, som stått vid busskuren ställer mig till höger om dörren och väntar på att kön ska ta slut.

– Du gillar inte att stå i kö, eller?

En man i äldre medelåldern blänger på mig medan han går på bussen. 

– Förlåt, har jag försökt tränga mig framför någon? Jag står här på sidan och väntar på att kön ska gå på, svarar jag.

-Varför ska du inte stå i kö som alla andra?

Mannen är upprörd över att jag har tagit mig friheten att inte göra som alla andra, inte rätta in mig i ledet. Jag svarar att jag tror att alla vi sju personer nog kommer att komma med bussen och få sittplatser. Mannen, som dessutom stoppar upp kön med den här diskussionen, upprepar sitt mantra om att jag borde göra som alla andra innan han går på bussen.

Han har förstört det lugn hade i mig. Men det som upprör mig är inte att han sa till mig, det är bara bra att han vågar ta konflikten. Det som gör mig upprörd är att han blir så fruktansvärt störd på att jag inte gör som alla andra, att jag inte ställer mig i busskön. Jag har inte gjort något fel.

Inne på bussen går jag fram till honom och frågar vad jag har gjort för fel.

– Varför ska du inte stå i kö som alla andra, fortsätter han.

– Men jag har inte trängt mig. Jag har inte varit respektlös mot någon.

– Nej vad bra då, säger mannen och sätter på sig sina hörlurar.

– Jättebra, säger jag och går och sätter mig längre bak med bultande hjärta.

Här måste alla stå i kö. Ingen ska tro att den kan göra något på sitt sätt. Rätta in dig i ledet och acceptera att livet är en enda lång väntan. Han tror att han måste stå där och när han då ser att jag inte står där kanske han förstår att han bara var för stressad, bitter och inskränkt för att se det. Han vågar inte ställa sig utanför ledet.

astrologi och höstlöv.

Egentligen tror jag ju inte på astrologi. Men det är lite spännande att läsa ett fullständigt horoskop och se  att det har rätt i nästan allt. Jag har prövat att skriva in fel födelsedata och det stämmer inte alls lika bra. Jag kanske vill tro. Fast det spelar ingen roll, det är inte som att jag låter det styra mina val i livet. Men det är roligt att horoskopet lyckas pricka in vissa väldigt specifika saker.

Höstpromenad på en söndag. Röda och gula löv längs Monteliusvägen och någon att hålla handen. Av princip tycker jag inte om ordet perfekt men det är nästan så att jag skulle kunna använda det för att beskriva dagen. Den enda nackdelen är att jag inte kanske har gjort allt jag borde ha gjort. Jag gör det imorgon när verkligheten kommer tillbaka. Mañana.

allt eller inget

Inga lektioner idag. Bara en väntan på nytt uppdrag från tidningen. Är det inte ofta så att saker och ting har en tendens att inte komma alls eller att komma allt på samma gång?  Roliga fester som man bara inte vill missa när det har varit torka i flera veckor, erbjudande om jobb just när man har massa plugg och annat jobb  och det inte har funnits något under hela sommaren och man har varit desperat –  allt har en tendens att komma samtidigt.

Och just nu är det lite stilla. Jag tycker inte om att vänta…

Höst – nu är jag tillbaka.

Nu är det höst och nu är det dags att börja blogga igen. Det är inte längre jobbigt att sitta inomhus framför dataskärmen när mörkret och regnet har kommit. Det är skönt med sämre väder för produktivitetens skull. Jag har äntligen, efter sommarens frilansande som smyckesdesigner och försäljare fått tillbaka skrivsuget.

I den nya influensans tid skriver jag om en Kolerakyrkogård vid Gullmarsplan. Det är otroligt vilken historia som gömmer sig i de miljöer vi rör oss i varje dag. Jag inser hur lite jag vet om min hemstad, men jag älskar att lära mig mer om den. Och det börjar med att vara ute och promenera. Titta sig omkring lite extra, läsa vad som står på en skylt, ta sig tid helt enkelt.

Det finns fortfarande lite soltimmar kvar. De ska jag lägga på att promenera runt Stockholm. Och sen när solen går ner ska jag gå hem och sätta mig vid datorn och berätta om vad jag hittade.

Födelsedag och midsommar.

Klockan är över midnatt och det är min födelsedag. 25 år.  Och jag ska fira ute på Djurö med fina vänner. Födelsedag och midsommar samtidigt. Som om hela Sverige egentligen firade mig!

Jag lyssnar på Karamelo Santo för att bli rusig. Har på mig en skjorta som någon glömde kvar här i tisdags morse.  Den gör mig ännu lite mera rusig. Hoppas den någon kommer tillbaka och hämtar  den någon gång…

Här kommer lite bilder från konserten:

 

minuter innan konserten

Jenny, Zoca och Sandra i eufori.

En liten del av Karamelo Santo.

che, che, che,che!

Karamelo Santo – heliga karameller och röj

Wow. Jag kommer att leva på gårdagens konsert på Kägelbanan länge. Vi dansade till skabandet Karamelo Santo dränkta i svett, vatten och öl i en och en halv timme och när det var slut var vi inte trötta. Vi ville bara ha mer av heliga karameller och våldsamt röj, skakande rumpor och gungande huvuden.

Argentinarna kom till stan och blåste bort molnen och känslan av höst. Inte konstigt att jag, Sandra och Zoca kände oss bitterljuva när de lastade in de sista instrumenten i turnébussen och tog farväl i natten som aldrig riktigt föll över Stockholm.

Revolutionen kommer inte idag.

Idag är det val till Europaparlamentet. (Som om någon kunnat missa det…) Som vanligt känner jag mig inte jätteinsatt men jag har ändå bestämt mig för var min röst ska läggas.

Man kan ju diskutera huruvida vi medborgare har något att säga till om eller om det demokratiska systemet över huvud taget är ett bra system. (Riktigt vad det skulle ersättas med vet jag i och för sig inte.) Men det är det vi har och kommer att ha om vi inte gör revolution eller om ÖB får för sig att göra en militärkupp så jag utgår helt enkelt ifrån det. Jag tror nog inte riktigt på att revolutionen kommer att komma inom en snar framtid. Så jag går och röstar idag. Alla alternativ är inte lika dåliga och vi kommer inte att gå ur EU.