Vårens första solnedgång.

Skinnarviksberget i solnedgång. Och någon säger såklart: Gud vad Stockholm är vackert. Denna någon är en nyinflyttad skåning. Då vet man att det är sant, det är ingen fåfäng kommentar som stockholmare kläcker ur sig.

Och sen börjar det regna. Folk packar ihop och går vidare för att dricka öl. Jag och Ale går hem till mamma och pappa för att äta middag. En alldeles perfekt avslutning på helgen som gav en försmak av sommaren. Och en solbränd nästipp.

Read Full Post »

Bilder från Spanien.

En bild som fick mig att tänka på en galicisk vän:

Gubbar som fiskar i solnedgången längs floden i San Sebastian:

Matrast i fiskandet. Fisken La Lovina lagar de till när de kommer hem.

Read Full Post »

Under utredning.

Migrationsverket. Efter tre timmar fick vi komma in i det lilla båset. Efter tre minuter och 500 kronor fick Ale ett papper och ett kvitto som visar att han är under utredning för fortsatt uppehållstillstånd. Han kan lämna landet men han får inte komma tillbaka i så fall. Och den uppskattade väntetiden ligger på sex månader. Undrar vad det är som tar så lång tid och vad det är de gör?

Jag gillar inte Migrationsverket av princip och av en massa andra anledningar. Men en riktig eloge ska de ändå ha för att de kommit på den briljanta idén att ha en lucka med en skattemydighetstant som kan skriva ut personbevis på plats i stället för att man ska få beskedet att man saknar personbeviset och måste gå hem utan att ha fått sitt ärende uträttat för att man inte lyckats hålla reda på all byråkrati. Ett fall framåt.

Tillbaka i skolbänken. Efter 16 dagar i Spanien känns det underligt att vara här igen. Nu ska reportagen skrivas. Inget mer skjuta upp. Don’t get it right, get it written, upprepar jag som mitt mantra.

Read Full Post »

Katten och flugan.

Anna: Emelie vi måste gå nu.

Emelie: (i en försäkrande ton) Jaja.

Det som händer sedan: Ingenting. De två journaliststudenterna sitter kvar vid sina datorer (som är likadana). Anna blir Brenda på ett facebooktest, Emelie blir Paige i Förhäxad. Klockan tickar, en fluga surrar omkring i rummet. Katten  sitter på en stol vid balkongdörren och lapar sol.

Idag ska jag gå till universitet och träffa en professor i rättsmedicin och följa med som fotograf på Emelies intervju. Sen har jag 96 minuters inspelning att transkribera inklusive anteckningar på tio sidor. Det finns alltid något att göra. När ska jag hinna se San Sebastián?

Katten följer flugan med blicken. Flugan flyger högt över katten som förgäves försöker fånga den. Flugan blir tyst en stund och katten lägger sig tillrätta. Hon ser lite besviken ut.

Hasta luego.

Read Full Post »

Arkeologilektion i Bilbao.

Vet du hur mycket information man kan få ut utav ett skelett? Om man är arkeolog – jättemycket. Idag åkte jag till Bilbao  för att träffa Jimi Jimenez, en arkeolog som jobbar med utgrävning av massgravar.

Vi gick till en gammal teater som nu är en restaurang för att göra intervjun. Jimi visade mig bilder från olika utgrävningar och jag fick se hur de hittat kropparna. En bild etsade sig fast. Det var en bild på en käke med en visdomstand halvt utväxt.

-Det betyder att personen var ung, antagligen runt 17 år, sa Jimi.

Ett annat foto var på en person vars skor inte hade förmultnat på sjuttio år. Det känns så nära att inte bara se skelettet av någon utan också dess personliga tillhörigheter.

Ingen dålig kvalitet.

Jimi är den första (och kanske enda) experten som jag pratat med. Det fick mig att inse vikten av att vara källkritisk. De historier som anhöriga har berättat för mig kanske ibland bör tas med en nypa salt. Ofta har människor en tendens att dramatisera och överdriva historierna även om de ibland kanske stämmer. Och hur kan man veta exakt vad som hänt om man inte var där?

Det här har fått mig att tänka kring mina källor och att jag måste vara försiktig med det material jag har. Ibland är det frustrerande att det är fakta och inte fiction jag sysslar med. Samtidigt som det är spännande.

Pintxoskvällen igår bestod av fyra olika ställen, fem olika pintxos och fem glas rödvin. På det sista stället fick vi alla pintxos som var över när baren skulle stänga, så det blev frukost idag!

Med det sista stället menar jag det sista pintxosstället. Sen hängde vi på Eriz, en baskisk kille med en färgglad mössa från Peru. Vi drog till en bar och spelade dart med honom och hans kompis Borja. Jag förlorade och tänker skylla på den sista ölen. Emelie fortsätter att imponera, men spelade bättre i Burgos då hon kom trea av sju spelare. Nu kom hon trea av fyra. Behöver jag nämna att jag kom sist?

Jag och Loic, vår couchsurfarhost på Poteo (pintxosrunda).

Read Full Post »

All work and some pintxos.

Idag har jag haft en riktig arbetsdag. Nästan. Jag har suttit i fem timmar och faktiskt börjat skriva mitt reportage. Funderade på ifall jag skulle göra nån slags översikt på allt material jag har men lade ner idén. Jag vill känna lite skrivglädje så jag skriver och så upptäcker jag vad jag saknar i form av fakta. Bättre att få flyt i skrivandet och bra övergångar. Framåtrörelse, spänning, cliffhangers! Försöker minnas det Ola sa om verb med rörelse i. Vet inte var jag ska få in dem i min text dock. Men jag känner mig på god väg.

Don’t get it right, get it written!

Igår såg vi solnedgången halvvägs uppför berget i San Sebastián. Det är inte helt lätt att få till bra solnedgångsbilder visade det sig. Och jag har upptäckt att det är jobbigt att gå i grupp och försöka fota. Jag ska gå själv nästa gång jag går på fotouppdrag. Eller, Emelie kan ju följa med för hon är ju lika nördig som jag, men det blir svårt med andra. man känner sig jobbig. Hamnar efter och får springa i fatt. Och innan man är ikapp har man hitttat nåt annat man vill fota så man kommer aldrig ikapp. Socialt – nej. Kreativt och roligt – ja.

Det är mulet idag. Jag skulle lätt kunna känna mig hemma här. Vädret är lika bedrägligt som hemma och folk dricker mycket öl.

Emelie sitter och läser baskiska på baskiska patrioternas hemsida. Hon försöker förstå vad det står så att hon kan kontakta dem för en eventuell intervju. Hon låter ganska rolig. Allt har k. Kilometroak, Kultura Bloga t ex. Sen kommer en massa x och dubbelr.

Igår hörde vi om quadrillas. Basker umgås i tighta grupper som bildas redan när de är små. Om man blir tillsammans med en kille så är det jättesvårt att komma in i hans quadrilla, de är tydligen väldigt stängda för utomstående. Grupperna är mellan tio och trettio personer och man ses regelbundet. Dessa möten missar man aldrig.

-Inte ens om ens flickvän ska föda, berättade Sara. Halvt allvarlig halvt skämtandes.

Då blev jag lite mindre peppad på att flytta till San Sebastían, Donostia som det heter på Euskara. Sen kom jag på att det finns en massa andra än basker här också och att det verkar som att Loic som bor här sedan fyra år har en massa vänner. Jag förstår inte det här med quadrillas än. Men det verkar helt galet. Att det är så uttalat att det till och med finns ett namn för det. Och de verkar ju medvetna om att det är extremt, att det är något specifikt baskiskt. Och lite extremt. Undrar om det kan kopplas till att baskerna har varit utsatt från ett yttre hot som på något sätt velat splittra dem och ta ifrån dem deras särskiljdhet.

Nu är jobbdagen slut. Nästan. Vi ska ut på pintxosrunda ikväll så det kanske blir ett reportage om pintxos eller nåt sånt. Det beror på arbetsmoralen hos de två journaliststudenterna…

Venga!

Read Full Post »

Picture me in Spain.

Redo att hoppa på tåget. Burgos.

Jag tycker om massa färgglada krukväxter och balkonger.

Ibland hittar man klotter som gör en riktigt glad.

Vem sa att spanjorer var machistas? I och för sig kan det ju lika gärna varit en kvinna som skrev det. Men jag tänker att det var en man för det gör mig glad och ger hopp om framtiden…

Fönster i Aranda de Duero.

 Jag tycker om färgglada blomkrukor och sjabbiga husväggar.

 

 

 

Regnet kom och gick under hela dagen i Burgos. Bra att Emelie hade varit förutseende och tagit med paraply. Att hon sen förbannat sin packningsteknik under hela resan när det gäller kläder är en anna historia. En ganska rolig historia.

Emelies ryggsäck är nästan dubbelt så stor som min men ändå verkar det som att hon inte har fått med tillräckligt mycket kläder. Samt att alla kläder hon tagit med är  svarta, eftersom att det inte syns att de är smutsiga då. Så därför har hon känt sig tråkig och pyntat sig själv med örhängen, sjalar och halsband. Hon är jättefin, men saknade strumpor hela gårdagen. Tur att det var fint väder och strandhäng hela dagen.

 

 

 

Read Full Post »

Förbaskat regnigt men roligt.

Vi har anlänt till Baskiskt territorium. Efter den lilla impulsartade utflykten till Burgos som bestod av en barkväll med dart, morgon med frukost ute, dag med besök i slott, katedraler och spring i regnet hoppade vi på tåget till San Sebastián.

Efter tre timmar stannade tåget och vi steg ut i Euskadi. Emelie funderade högt över hur många meter vi skulle behöva gå för att se en person med basker, i samma ögonblick kom han gående på perrongen. Svar: 0 meter.

Sen behövde vi gå en hel del meter för att komma till Loic och Jonathan, de vi skulle couchsurfa hos. Loic är  en fransman som har bott här i fyra år, Jonathan i åtta månader. Efter att vi småpratat lite här hemma hos dem tog de med oss ut på pintxo- och rödvins-runda.

Fyra barer och fem olika pintxos. Jag blev tvungen att smaka bläckfisk som var lila och som man såg sugkopparna på. Men jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur det smakade. Det var inte så gott men det var inte äckligt segt som jag var rädd för. Sen smakade vi på en svart boll som visade sig vara bläckfiskbläck.

Det har blivit mindre jobb och mer fest de sista dagarna… I dag vaknade jag av att Emelie sa: Vet du vad klockan är!? -Nej… svarade jag. – Kvart över tre!

Så den här dagen blev inte så produktiv som vi hade trott tyvärr. Vi fotade surfarna på stranden, handlade mat, lagade lasagne och spelade en fransk version av Yatzy som tog två timmar. Imorgon ska det bli ändring. Men sen är det viktigt  att minnas hur det kan gå om man bara jobbar:

All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play makes Jack a dull boy. All work and no play…

Att leka är så förbaskat roligt.

Read Full Post »

Påskprocessioner och massgravar.

Hade tänkt att skriva tidigare men resans omständigheter har gjort det svårt för mig. Sedan vi kom till Aranda de Duero har det varit intensivt.

José Maria möttes oss vid tågstationen och tog oss till vårt enstjärniga hostel som var jättefint med handfat på rummet, platt-tv och en oglammig typ av inglasad balkong.

Sedan gick vi en tur på stan och ringde på porttelefonen till señora Carmen som skulle komma att bli en av huvudpersonerna i mitt reportage. En riktig krutkärring som visade oss och antagligen de flesta hon har att göra med vart skåpet ska stå. Hon berättade sin historia för oss, om hur falangisterna, de som tillhörde Francos parti, kom och hämtade hennes pappa en dag  i augusti 1936. Och hur han aldrig kom tillbaka hem.

Det är så sjukt hur hon kan sitta där och berätta allt det här med obruten röst, helt lugnt. Och där sitter vi. Jag får svårt att fråga saker, vad säger man? Hur reagerar man på att någon berättar för en hur ens far tvingades se på när några våldtog en gravid kvinna innan de skar upp hennes mage och kastade ner henne i en massgrav, ovanpå sin avrättade man. Jag vet inte hur jag reagerade. Jag minns inte.

Aranda de Duero är en stad med 32 000 invånare. Nu under påsken är alla lediga: Tre, fyra generationer går ut tillsammans på gatorna och äter och dricker och tittar på processionstågen. Som för övrigt är väldigt konstiga att titta på. Alla går klädda med en halvmeter höga huvor med hål för ögonen och heltäckande klänningar. De ser ut som Ku Klux Klan-medlemmar, inget annat. Undrar om Ku Klux Klan hämtade inspiration från kristendomen när de designade sina uniformer?

Idag mötte vi Teofil och hans fru Asun. Teofils mormor var den gravida kvinnan som våldtogs och fick sin mage uppskuren. Hans morfar var mannen hon begravdes på. Deras barn blev föräldralösa och placerades ut på statens hem runtom i landet.

Teofil ägnar en stor del av sin tid åt att få fram dokumentation om sina morföräldrar. De har inte fått några dödsattester utskrivna då de inte finns registrerade som avlidna, de dödades ju i hemlighet. Så officiellt sett lever de ännu. Enligt andra dokument har de inte alls existerat. Någon har antagligen förstört deras dokument när det dödades. Men kyrkan har skrivit ut en bekräftelse på att mormodern döptes i Iglesia Santa Maria, i Aranda de Duero. Så dokumenten säger emot varandra.

Imorgon ska vi få följa med till platsen där Teofils morföräldrar och Carmens pappa avrättades tillsammans med 43 andra från byn. Av graven kommer det inte att synas något, kropparna är uppgrävda och ligger begravda i lådor vid ett minnesmonument på kyrkogården intill. Lådorna är numrerade, för alla kroppar har inte blivit identifierad ännu. Det tar lång tid  och är inte helt okomplicerat  efter så lång tid. Men allt eftersom kropparna blir identifierade kommer lådorna att få namn och de anhöriga kan med säkerhet veta vilken av kvarlevorna som är deras släkting. Sedan väljer de ifall de ska ligga kvar vid minnesmonumentet eller begravas någon annanstans.

Jag har så mycket information nu att jag inte vet vad jag ska göra av den. Den måste ut ur mitt huvud och in i datorn. Jag känner mig faktiskt lite stressad över det. Men jag får vara glad att alla är så hjälpsamma. Men vad ska jag göra av allt? Vad kommer det att bli?

Idag har jag bränt mitt ansikte. Jag är lite snyggt rödorangerosa över näsan och kinderna. Måste ha solskyddsfaktor snart men de flesta affärer håller stängt under påsken…

Apropå påsk så har det blivit mycket ägg. Tortilla española, bocadillo de tortilla española, torta milhojas med ett decimetertjockt lager maräng mellan, bröd, bröd och lite mer bröd. Så bra äter vi. Sen emellanåt dricker vi kaffe, vin och öl. För trötta för att festa.

Idag fick vi nys om en technofest som skulle vara bra. Men när vi slutade med intervjuandet var klockan elva på kvällen och vi var för trötta för att orka gå på nån fest. Vi köpte mat och gick hem till rummet. Så är det att jobba heltid… Trodde inte att det var ett jobb man blev trött av, journalism…

Men det blir man. Godnatt.

Read Full Post »

Ut ur feberdimman.

Jag kom på att det här med förkylningen antagligen bara är ett vårtecken. Egentligen hade jag föredragit snödroppar men vad ska man göra? Jag är inte längre inne i den febriga dimma som drabbade mig igår kväll när jag trodde att jag hade alla möjliga sjukdomar. En nypa salt tack.

Apropå salt och mat. Idag lärde jag mig att surhajens sura smak kommer av att den inte har någon kissblåsa, utan kissar genom huden. Det här någon slags delikatess förstås.

Nu är jag sugen på påsklunchen som serveras här på skolan. Mat kan göra en frisk. Eller sjuk också för den delen, men jag blir inte mycket sjukare än såhär, så det är nog lugnt.

Read Full Post »