Tillbaka från vinterdvalan. Orden och bokstäverna gick i idé under den extremt kalla vintern. Nu börjar det tina i mig, orden börjar snurra runt i mina vener och falla på plats igen…
Var på fackföreningspressens dag förra veckan. Där pratades det om digitala infödingar, den generation som inte minns tiden utan internet. Jag är inte en digital inföding. (även om jag ser ut att vara så ung.) Jag minns tiden utan internet och mobiltelefoner och jag tror att jag fortfarande håller en slags distans till alla avancerade grejer man kan göra på nätet.
Jag tycker att det är för omständigt att ladda upp bilder till varje blogginlägg, det tar för stor tid av mitt ”riktiga” liv och jag kan inte hålla reda på sladdar och sånt som behövs för att göra det. Jag tror att jag tappar bort sladdarna för att jag inte ens ska behöva fundera på ifall jag ska lägga upp lite bilder.
Jag har inte gjort alla smarta inställningar som går ppå Facebook, även om jag kan förklara det mest grundläggande för en kollega som trodde att google gick att jämföra med facebook.
Sofia Mirjamsdotter tyckte att alla journalister som inte har facebook begår tjänstefel. Kan till viss del hålla med. Men jag tror att det behövs människor som tillbringar en större del av sin tid ute i en fysisk verklighet. Det finns trots allt människor som inte är med i facebook, twitter och som inte följer bloggar och läser nyheterna på nätet. De är också viktiga att skriva om. De gör sig ju inte hörda via bloggar eller statusuppdateringar. Det krävs mer jobb för att hitta dem.
Jag älskar facebook för att jag kan prata med folk enkelt och se vad de håller på med och för att jag kan bli inbjuden till fester, demonstrationer och diverse arrangemang utan att behöva anstränga mig för att hålla mig uppdaterad. Men ändå. Jag tror inte att alla behöver finnas på facebook. Jag tror att det finns jättebra journalister som inte håller till på facebook också. De kanske är ute på gatorna. De kanske träffar folk.
Bland det värsta som journalister kan tänka sig har jag hört är enkäter, att gå ut och fråga ett flertal personer vad de tycker i en viss fråga. Visst, folk tackar nej, vill inte vara med på bild för att de känner sig fula. Men man träffar mycket olika människor och får en uppfattning om vad de tycker och tänker i olika frågor. I ett mer personligt möte än vad man får till på facebook.
Det var inte meningen att vara reaktionär. Jag ville kanske bara berättiga min känsla av digitalt utanförskap.
Lämna en kommentar