Jag tycker om ditt leende.

Moi j’aime beaucoup ton sonrire et moi j’aime beacoup comment tu me fais sentir

quand tu danse quand tu chante quand tu joue et fais musique

c’est fantastique

c’est merveilleux

je suis super heureuse avec toi

Det lutande huset.

Jag vet inte varför jag går ut  på spända klubbar befolkade av tight-ass-människor när jag vet vad jag tycker är roligt. Att gå på färgglada ska-blås-trum-och-hoppdans-konserter. Onsdagens halvdana utekväll vägdes upp av torsdagens konsert med La Casa Bancale, de skrattande fransmännen.

Det var dans i en-och-en-halv-timme nonstop och jag fick skavsår. Blod, svett och glädjetårar! Och kvällen blev fulländad av att Zoca och Sandra var med.

Sandra gick hem i tid men jag och Zoca följde med till efterfesten. Vi sitter tio personer i en bil för åtta och blir eskorterade av några kompisar i en bil framför när en polisbil kör upp bakom oss. Jag och Zoca tittar på varandra. ”Helvete, de kommer att bötfälla oss för att vi är för många i bilen.”

Jaha, var kommer ni ifrån då, frågar polisen när vi öppnar skjutdörren. Vi svarar att vi är från Sverige och att de andra är fransmän. Kompisarna i bilen framför kommer upp till vår bil och börjar prata med poliserna. Poliserna visar sig misstänka människosmuggling eftersom att vi är så många personer i samma bil.

Nej, nej, nej, svarar vi, de är franska musiker som är på turné. Jaha, svarar polisen, vi tänkte att det var ett band eller människosmuggling. Sedan frågar de oss ifall vi kan garantera att alla är här lagligt och har franska pass. Vi svarar ja. Poliserna önskar oss en fortsatt trevlig kväll och går.  Vad roligt att få en riktigt positiv erfarenhet av polisen!

Jag och Zoca kom hem klockan sju på morgonen på fredagen, trötta och lyckliga. Vaknade klockan tre på eftermiddagen och kände mig ny på något sätt. Kanske lite tack vare trombonistens fina leende?

Inspirerad av Mims.

Mimmi säger att hennes blogg har blivit en pretto-poet-blogg. Vanligtvis skulle jag tycka att en sån blogg var lite jobbig. Men när det är Mimmi så funkar det, för hon är så. Det handlar om att hon är ärlig.

Att försöka vara något man inte är är ju ingen bra idé. Min blogg startades ju med stora visioner om att vara smart och skarpsynt och sammanhållen, men nu har jag insett att jag bara ska låta den vara min. Den får spegla hur spretig, fram-och-tillbaka och ostrukturerad jag är. Jag är ganska mycket olika saker. Då får bloggen vara det också.

Försökte för övrigt ladda upp ett foto på prettopoeten Mimmi, har hört att man ska ha minst en bild per inlägg för att få några läsare. Men tyvärr så är det något fel på uppladdningen.  Men ni kan gå in på Mimmis blogg ”men herre gud”, där kan ni se prettopoeten i full action.

Jobb – jag jobbar på det.

Jag ska flytta ihop med Jenny! Vi ska få hyra en etta-och-en-halva i skrapan i ett år från och med juni. Den är så söt och jag skiter i att min sommar blir ekonomiskt fattigare än fattigast. Jag får bo på söder. Jag vet, jag är lite bortskämd, men jag är född och uppväxt här och det är svårt att ta sig härifrån. Jag får bo litet och betala dyrt, men det är värt det. Tänker mig att jag kommer att bli en framgångsrik journalist snart och kunna tjäna pengar på det jag skriver.

Det här med att bli någonting. Det handlar ju om att bestämma sig för att man är det. Jag vet att jag kan skriva, jag vet att jag kan bli journalist. Jag måste bara ge mig fan på att jag ska bli det nu. Den krassa verkligheten är att ingen kommer att ge mig ett jobb, jag måste ge mig själv ett jobb.  Ut och leta uppslag till idéer och sälja in dem. Nu nu nu.

Ekonomisk press kan vara bra. Till en viss grad gör den mig mer uppfinningsrik och produktiv. Med eld i baken springer jag snabbare.

Trötthet.

Dag två av tre. I morgon ska tidningen tryckas avsett hur länge vi får stanna på skolan. Det känns ganska lugnt, men jag är fruktansvärt trött. Trött fysiskt i kroppen och trött i huvudet. Trött på att vara trött. Skulle vilja var ute och dricka vin med Åsa, Emma och Johanna, men det går inte att peppa upp kroppen!

Var på cirkusen idag. Med tanke på hur trött min kropp är så gick det förvånansvärt bra, men så mycket tygnummer bel det ju inte, mnen det var mysig stämning med Alex som satt och gjorde musik med sin fiol.

Nä. Jag är fan för trött för att skriva. Det är dags att avsluta dagen tror jag.

Vårens första solnedgång.

Skinnarviksberget i solnedgång. Och någon säger såklart: Gud vad Stockholm är vackert. Denna någon är en nyinflyttad skåning. Då vet man att det är sant, det är ingen fåfäng kommentar som stockholmare kläcker ur sig.

Och sen börjar det regna. Folk packar ihop och går vidare för att dricka öl. Jag och Ale går hem till mamma och pappa för att äta middag. En alldeles perfekt avslutning på helgen som gav en försmak av sommaren. Och en solbränd nästipp.

Bilder från Spanien.

En bild som fick mig att tänka på en galicisk vän:

Gubbar som fiskar i solnedgången längs floden i San Sebastian:

Matrast i fiskandet. Fisken La Lovina lagar de till när de kommer hem.

Under utredning.

Migrationsverket. Efter tre timmar fick vi komma in i det lilla båset. Efter tre minuter och 500 kronor fick Ale ett papper och ett kvitto som visar att han är under utredning för fortsatt uppehållstillstånd. Han kan lämna landet men han får inte komma tillbaka i så fall. Och den uppskattade väntetiden ligger på sex månader. Undrar vad det är som tar så lång tid och vad det är de gör?

Jag gillar inte Migrationsverket av princip och av en massa andra anledningar. Men en riktig eloge ska de ändå ha för att de kommit på den briljanta idén att ha en lucka med en skattemydighetstant som kan skriva ut personbevis på plats i stället för att man ska få beskedet att man saknar personbeviset och måste gå hem utan att ha fått sitt ärende uträttat för att man inte lyckats hålla reda på all byråkrati. Ett fall framåt.

Tillbaka i skolbänken. Efter 16 dagar i Spanien känns det underligt att vara här igen. Nu ska reportagen skrivas. Inget mer skjuta upp. Don’t get it right, get it written, upprepar jag som mitt mantra.

Katten och flugan.

Anna: Emelie vi måste gå nu.

Emelie: (i en försäkrande ton) Jaja.

Det som händer sedan: Ingenting. De två journaliststudenterna sitter kvar vid sina datorer (som är likadana). Anna blir Brenda på ett facebooktest, Emelie blir Paige i Förhäxad. Klockan tickar, en fluga surrar omkring i rummet. Katten  sitter på en stol vid balkongdörren och lapar sol.

Idag ska jag gå till universitet och träffa en professor i rättsmedicin och följa med som fotograf på Emelies intervju. Sen har jag 96 minuters inspelning att transkribera inklusive anteckningar på tio sidor. Det finns alltid något att göra. När ska jag hinna se San Sebastián?

Katten följer flugan med blicken. Flugan flyger högt över katten som förgäves försöker fånga den. Flugan blir tyst en stund och katten lägger sig tillrätta. Hon ser lite besviken ut.

Hasta luego.

Arkeologilektion i Bilbao.

Vet du hur mycket information man kan få ut utav ett skelett? Om man är arkeolog – jättemycket. Idag åkte jag till Bilbao  för att träffa Jimi Jimenez, en arkeolog som jobbar med utgrävning av massgravar.

Vi gick till en gammal teater som nu är en restaurang för att göra intervjun. Jimi visade mig bilder från olika utgrävningar och jag fick se hur de hittat kropparna. En bild etsade sig fast. Det var en bild på en käke med en visdomstand halvt utväxt.

-Det betyder att personen var ung, antagligen runt 17 år, sa Jimi.

Ett annat foto var på en person vars skor inte hade förmultnat på sjuttio år. Det känns så nära att inte bara se skelettet av någon utan också dess personliga tillhörigheter.

Ingen dålig kvalitet.

Jimi är den första (och kanske enda) experten som jag pratat med. Det fick mig att inse vikten av att vara källkritisk. De historier som anhöriga har berättat för mig kanske ibland bör tas med en nypa salt. Ofta har människor en tendens att dramatisera och överdriva historierna även om de ibland kanske stämmer. Och hur kan man veta exakt vad som hänt om man inte var där?

Det här har fått mig att tänka kring mina källor och att jag måste vara försiktig med det material jag har. Ibland är det frustrerande att det är fakta och inte fiction jag sysslar med. Samtidigt som det är spännande.

Pintxoskvällen igår bestod av fyra olika ställen, fem olika pintxos och fem glas rödvin. På det sista stället fick vi alla pintxos som var över när baren skulle stänga, så det blev frukost idag!

Med det sista stället menar jag det sista pintxosstället. Sen hängde vi på Eriz, en baskisk kille med en färgglad mössa från Peru. Vi drog till en bar och spelade dart med honom och hans kompis Borja. Jag förlorade och tänker skylla på den sista ölen. Emelie fortsätter att imponera, men spelade bättre i Burgos då hon kom trea av sju spelare. Nu kom hon trea av fyra. Behöver jag nämna att jag kom sist?

Jag och Loic, vår couchsurfarhost på Poteo (pintxosrunda).